Alltsåfanååååååå.... Ja, nu säger jag det bara. The one that got away heter Eric och han är så rackarns fin att det inte går att beskriva.. Vi hade en fling för några år sen och av några anledningar blev allt knas och mitt hjärta krossat.. Jag tyckte om honom mer än jag trodde och när det väl var försent så fanns det ingen möjlighet.. Nu så är han förlovad, pappa och påväg att bli pappa igen.. Men fan också! Han är verkligen min "the one that got away".

Jag minns då jag träffade honom första gången och hur jag hänfördes åt hela hans existens.. Det fanns något i honom man inte kan sätta fingret på, om man nu inte kallar det för "DET". Vi dansade på gatan i Leksand och efter den dagen så visste jag att den här pojken, han håller jag fast vid. Varje gång vi har setts efter det så har jag sett DET i honom och det är omöjligt att må dåligt i hans närvaro. Ibland har han skrivit till mig och hört hur jag har mått och plötsligt har jag berättat alla mina världsliga problem för honom.. Bara så där, för jag vet att är det någon jag kan prata med så är det honom. Han är den som sagt till mig att lämna karlar, för jag förtjänar bättre och sett till att jag aldrig fastnat i något självdestruktivt. Han håller koll på mig, fast han sitter långt nere i landet med sin bedårande dotter i sin närvaro.. Vem tusan är så fin att han ser till att någon jobbig brud från norrland mår bra?! Som sagt.. Han är rackarns fin och det bär jag med mig.. 

Nu ska ni inte tro att jag trånar efter honom som en kåt tonåring men när vi pratar så vet jag att det måste fan finnas någon som han någonstans. Någon som får mig att skratta enda in från själen. Någon som är klok, fin, rackarns vacker och SNÄLL.. Jag bara vet det.. Och då ska jag fan inte låta skitsaker komma ivägen. För det är det där inom honom jag verkligen söker hos killar.

Anledningen till att jag hänger ut det här nu då? Jo. För jag såg ett klipp då han sjunger och spelar gitarr. Det högg till i magen och helt plötsligt så vet jag vad jag söker hos en kille. Inget mer och inget mindre. DET. 

Och om någon av er läser detta och tänker "men shit, han vet jag ju vem det.. jag måste skvallra att Elin är besatt av honom".. Haha, varsågod. Jag ser gärna att han läser att han har gjort intryck hos någon. Fått den personen att leta efter positiva egenskaper hos pojkar - istället för skitkarlar hon egentligen faller för. Och han får mer än gärna läsa att han alltid kommer vara "the one that got away" för mig. Det är inget jag skäms över. Jag är däremot SKITSTOLT att jag har en vän som han, för såhär fina vänner borde alla ha! :)

POW! Vi gick igenom kriser idag på skolan och varje jävla grej stämde på hur jag har mått den senaste tiden. Först Chockfasen där jag var ett virrvarr av känslor - men inte trodde på att det hade hänt. Reaktionsfasen - då jag började bli ledsen, irriterad, otrevlig, hade ångest och ja - det hade helt enkelt landat. Bearbetningsfasen - den går jag igenom nu, jag är fortfarande sorgsen men jag har äntligen börjat förstå att det inte är hela världen.

Och så blev jag arg då jag insedde det. Absolut inte arg på mig själv, för det finns inte mycket jag kunde ha gjort åt det här - men däremot arg på de som inte förstått allvaret. Ett fåtal personer har verkligen låtit mig prata och gnata om problemet. Ett fåtal personer har sett till att mitt huvud har varit ovanför ytan. Ett fåtal personer har förstått mig och inte dömt mig, fast jag har varit en fullständig bitch många gånger.. Dessa fåtal personer kommer jag skydda i alla väder från och med nu, för de har sett till att jag klarade detta trauma..

Det spelar ingen roll om det är ett "litet" trauma eller om det handlar om dödsfall - MAN SKA FINNAS DÄR!

Denna sorg kommer att finnas i mig under en lång tid framöver, fastän om den vilar och jag inte tänker på den särskilt mycket. Men om det bubblar upp till ytan igen så vet jag vilka jag kommer att vända mig till.. Det är då en sak som är säker!



Jaja, förutom denna insikt så mår jag riktigt bra idag. Tar varje bra dag och sparar den i hjärtat. Gjorde en supergod köttfärspaj då jag kom hem och då ökade mitt självförtroende ännu lite till! :) Sen skrev en fining till mig och bara woopwoop.. Nu ska jag plugga så jag är åtminstone lite redo på omprovet imorgon.. Klarar jag det då jäklar!!! :) Puss

Jag har börjat om att andas. Grävt bort flera kilometer från min uppförsbacke och även om jag är påväg neråt (dvs psykiskt uppåt) så går jag med försiktiga steg. Jag samlar på mig styrka i varje försiktigt steg. Jag måste ha styrkan om jag ramlar ner i ännu en grop. Men hur skönt är det inte att känna att man börjar komma ikapp! Imorgon slutför jag två viktiga grejer och sen är det bara jobb/plugg kvar denna vecka... Sen tror jag bannemig det börjar lugna ner sig! Jag försöker suga upp alla positiva vibbar och all kärlek jag får, även om det bara är en gnutta.

Nu ska jag fan börja må bra igen! Jag har lovat mig själv att det som inte är bortgjort då Mars anländer, ja det får bli bortslängt. Har inte tänkt möta våren med en ledsen själ och elakt sinne.. Jag vill bli den glada, roliga, fantastiska människa jag är! Underbar och älskad av alla. PUNKT.

Idag suger jag åt mig kärlek genom att smsa med en av mina största kärlekar. Han skrev att han hittat en bil åt mig på blocket. 1. Han tänker på mig. 2. Han tycker om mig. Punkt. Det behöver inte diskuteras mer än så och det är jag glad över! :) Så även om han är den fegaste jag vet. så är han rackarns duktig på att smsa fina saker! Så jag nöjer mig med det lilla och är ruskigt glad över det! :)

Man kan jämföra min trötthet och mitt nyvaknade partysug med att det är en otrolig obalans i mitt system just nu. Jag vill sova, men samtidigt vill jag sminka upp mig och bara skita i allt - dricka sprit och hångla! Lite dumt eftersom bilen till Haparanda åker 8.00 imorgon och vem fan vill vara bakis på ikea ;) Och vinsugen som FAN är jag också.. Dricka några glas rött, känna värmen inifrån och bara vara. Men för att få tag i rödvin måste jag till Medlefors och låna en flaska från mamma. Då talar tröttheten om för mig att det är klokare att sova en stund och sen duscha sig pigg efteråt.. Haha vafan!

Tror jag tar mig en powernap, duschar och sen får vi se om suget är kvar ;) Puss

Varje dag denna vecka har jag fixat måsten och fått ett skjuts längre upp.
Svåra beslut, svåra ord, jobbiga beslut, jobbiga ord. Ärligheten räcker längst.
Nästa vecka kommer att bli ännu mer utmanande och mycket tuffare.
Jobbiga samtal och möten. Avsked och första meningen i ett nytt kapitel.

Visst vet jag att då allt detta är över så kommer det att vara skönt.
Men jag är tacksam för att jag måste kämpa, det känns bättre så.
Att få lycka serverad på silverfat, ja det består mina romantiska fantasier av.
MEN inte mitt liv. Jag vill bara omges av snälla människor som bryr sig.
Som bryr sig om hur jag mår och som orkar vänta under dessa förändringar.

Jag är påväg uppåt. Med hjälp av positiva människor, bra böcker och nyttig mat.
Jag gör bra av mig i skolan och är trevlig på jobbet. Jag byggs upp sakta av legobitar.
Jag måste få vara ensam mellan varven. Lyssna på alldeles för djup musik.
Kanske svara på ett sms, kanske inte. Kanske jag till och med smsar självmant.

Jag går i slowmotion medans mitt liv flyger förbi bredvid mig.

Idag mår jag bra och jag tror det kommer att hålla i sig! Puss

Från ett gammalt inlägg från slutet av september förra året. 

Jag är faktiskt påväg dit. Igår bytte jag som sagt bank och när jag loggade in på deras hemsida idag så kändes det bara helt rätt. Inte hjälpa ett grisigt företag som bara är ute efter pengar, utan gå med i en kundägd bank som förövrigt blir flera hundralappar billigare per år. Min hemförsäkring blev billigare också då jag blev bankkund. Helt klart värt det.

Idag på skolan berättade läraren att vi ska ha ett hälsoprojekt vi ska hålla på med under kursens gång. Hur glad blev inte jag då! Bara mer motivation till att fortsätta det jag i lördags startade. Nada skräpmat, godis, chips och läsk. Skillnaden är bara nu att jag ska dokumentera allt och att min lärare kommer få veta om det fungerat eller ej. Motivation till att verkligen kämpa mig igenom det här. Det kommer gå skitbra!

På måndag har jag min andra inskolning hos en fast brukare. Ja, jag minns inte om jag berättat det men jag har börjat rulla en stor jävla boll. Att byta arbetsplats. För min ryggs skull, för min psykiska hälsa och för skolans skull. Ingenting är spikat men jag känner mig positiv och det som tidigare kändes skrämmande känns idag helt rätt. Man måste våga och det stupet har jag tänkt besegra inom snar framtid.

Jag väntar på andra viktiga samtal och allt kommer att lösa sig. Bara jag får lite hjälp på vägen. Jag försöker intala mig själv att jag klarar allt själv, men samtidigt vet jag att jag måste prata om mina problem för att kunna sluta tänka på dom. Och jag har fått prata, reflektera och oroa mig med andra personer. Sen har jag även stött på dem som bytt samtalsämne på en gång, eller dumförklarat mig. Så i kriser märker man verkligen vem som bryr sig om en, och inte. Trist att det skulle vara just de personerna men...

Börjar sakta men säkert må bra igen men har inte tänkt ta dessa uppförsbackar lätt.. Jag måste kämpa varje meter och det vet jag. Men när jag kämpat färdigt ska jag åka iväg på Spa-semester! Det är redan klart, men inte bokat. Nu kör vi!

Idag mätte jag mig. Jag har inte tänkt väga mig, för det bästa sättet är ju faktiskt att mäta sig själv. När jag börjat märka en radikal ändring på måtten, då kanske jag väger mig. Men jag vägrar räkna kilon och gram, det gör en bara sjuk. Mätning en gång varje månad. Och noll tolerans till skräpmat, läsk, chips och godis. Lättdryck, popcorn och fika (då det bjuds) är okej. Om jag inför lördagsgodis senare, det får vi se. Men nolltolerans är nog det enda som fungerar nu, annars kommer jag fuska. Om jag ska ut på restaurang får jag äta friterat, men helst inte.

Jag är så förbannat less och att inse hur jag misshandlar min kropp gör mig ledsen. Jag mådde bättre förut, då jag var 10 kilo lättare. Visst var jag överviktig redan då men jag trivdes med mig själv och hade större självförtroende. Jag vill tillbaka dit, och kanske även längre än så. Jag vill gå ner dessa kilon för mig själv, för att orka mer och för att börja älska mig själv sådär innerligt igen. 

Och en hängmage är inte sexigt. Punkt.