Jag längtar hela tiden efter något nytt. Något som slår mina fötter från marken och som gör att jag faller. Jag hatar att stå med båda benen på marken och veta allt. Jag behöver lite mystik. Jag vill inte höra samma saker jag hört om och om igen. Jag är så jävla less och jag vet att det inte kommer att bli bättre om jag inte gör något väldigt drastiskt! Men tiden står som stilla. Jag kan inte göra något drastiskt ännu. Jag måste fixa saker, saker som tar alldeles för lång tid för man har så mycket annat! 

 

Jag behöver nytt. Allt nytt.

 

Om man kunde sälja bort halva lägenheten, packa resten på en släp och bara dra. Jag är hellre ensam i en ny stad än här. Jag har spenderat alldeles för många stunder i den här skitstaden ensam. Jag är less på att tjata. Jag är less på att ta initiativ innan annan tar. Jag tuggar på i samma jävla spår och vill inget hellre än att hoppa ut i det okända. Varför i helvetet är det såååå lång tid kvar tills jag är färdig med skolan?

 

Det enda som känns bra nu är jobbet. Jag längtar fan tillbaka. Är tusen gånger bättre att jobba än att vakna varje morgon och inte göra nå vettigt. Då får jag iaf ta hand om världens sötaste gumma och må bra de timmar jag är ledig! 

 

Förlåt för världens deppigaste inlägg men jag lider av homecoming-blues.

Det grova sorten. Tur är väl att jag får lämna stan imorgon för att pussa mina pojkar