Jag säger ständigt till mig själv att mig stampar man fan inte på. Ändå så låter jag folk behandla mig illa. Ta mig förgiven. Jag måste sluta med detta självplågeri för det gör ju inte saken bättre. Jag vill må bra sista tiden i Skellefteå. Jag vill ta vara på tiden jag har här. Jag vill inte bli lovad saker och sedan bli lämnad ensam. Skellefteåbor är såhär. Svåra människor. När man rest runt mycket i landet så blir det så jävla glasklart vad min stad gör mot invånarna. Dem enda som tittar upp på stan är äldre generationen. Då hälsar jag och tanterna ler så löständerna nästan ploppar ut. Alla ni (vi.... ibland) som räknar betongplocken ni går på istället för att sträcka på ryggen - SKÄRPNING! Det är dags det här stan börjar se vafan det är som är påväg att hända. Om man har det bra själv så finns inte personerna som har det dåligt. Så när man själv står där och mår dåligt, så är det inte en jävel som tittar upp från marken.

 

Jag har alltid gett dom runtom mig ALLT jag haft att ge. Jag har aldrig varit snål och girig. Trodde jag. När jag och Bettan var på semester så sa jag hela tiden - ditt och mitt, ditt och mitt.. Hon vrålade till mig att det var det värsta hon visste och min ögon öppnades upp. Är det såhär jag har blivit?! Är det mitt umgänge som har ändrats så brutalt att man inte längre är den som delar med sig? Jag hatar ditt och mitt. Jag hatar att den här jävla stan har gjort mig sånn. Nästan alla runt mig är så. Snål. Ingen frågar om man faktiskt vill smaka på den där colan de köpt. Kanske de är lika blinda som mig. Jag hoppas dom vaknar upp.

 

Det är verkligen inte min mening att göra folk upprörda. Jag vill bara få er att se! Den här stan äter upp oss inifrån och förstör allt vi vägrade vara då vi var mindre. Miljön har blivit kallare och mörkare, och så vi - med den. Jag är inte samma person som jag var för några år sen. Enda gången jag känner igen mig själv är då jag är borta från stan. Då jag får pussa mina småpojkar i piteå, festa genom landet, åka till en by utanför stan.

 

Just nu kan jag erkänna att jag inte är lycklig. Jag mår bara såhär halvbra. Inte sådär sprudlande naivt glad som jag alltid har varit. Nu är jag less på mitt och andras beteende. På hur jag och vi har blivit. Jag skäms och jag är inte rädd för att berätta det. 

 

Snälla Skellefteå, var snäll med mig. Jag måste kämpa mig igenom kommande 10 månader. Tur att jag älskar mitt jobb. Och att jag älskar skolan. Och att jag har tänkt gå ner i vikt. Och att jag kommer att hinna förstå vart jag vill flytta. Just nu står det mellan Piteå och Dalarna. Om det blir det, eller något helt annat - det får vi se. Och fan ta den karln som skickar amors pilar efter mig, för det här är inte en stad jag vill skaffa barn i! HÖR SEN.