Daniel. Han är dum i huvudet. Men det är inte det jag ska berätta nu, trott eller ej. Jag ska berätta något fint han gav mig. En insikt om att det liv jag levde före honom inte var hälsosamt. Utan att jag själv visste om det så levde jag självdestruktivt. Jag gjorde saker jag inte ville och jag gjorde dom om och om igen.

Jag kan stolt säga att de valen jag gjorde innan honom, inte längre finns i mitt liv. Jag känner mig starkare idag än jag gjorde innan honom. Visst finns det dagar jag vill gräva ner mig eller gå ut och göra dumheter. Men jag gör det inte. Jag vet bättre nu. 

Så tack Daniel, inte för alla tårar och ett brustet hjärta... Utan jag vill tacka dig för att du mest troligt räddade mig. Jag är en annan människa än jag var då. Det är lustigt hur något så skrattretande och tragiskt kan avslutas med ett tack. Men jag måste erkänna att det känns skönt att sätta punkten här istället för där. Jag är inte den som är den. Jag är ju hon som hon och det finns tamefan ingen annan.

.

Den här förändringen han gjorde är inget som syns utåt. Det är något så mycket bättre än så. Det är en spricka i själen som har läkt ihop. En som funnits där i över två år. En som så många rivit upp och förvärrat. Men idag skulle den aldrig någonsin kunna rivas upp igen. Jag vet som sagt bättre.

Och för första gången i mitt liv så bryr jag mig inte om någon jag så länge varit besatt av. Jag klarar mig utan honom. Jag vet att jag måste finnas kvar för hans skull men det känns otroligt skönt att slippa alla känslor. Att slippa vara orolig och slippa bry sig helt enkelt. Det låter brutalt men ni som kan lista ut vem jag menar vet att det är sunt att putta bort honom. Han har länge dragit mig nere i skiten.

Sådärja. Nu blev alla känslor till ord istället. Skönt.