Fan, fan, fan, fan, fan.. Rent utav FAN!

Nu står jag här själv igen. Nu står jag här och slåss mot armén alla andra verkar välkomna. Den där satans jävla armén som förvandlar en, även fast man inte tror det. Den där satans jävla armén... Även fast jag vill vifta den vita flaggan så vet jag att det inte går. Jag är inte redo för det, även fast jag vill. Jag har ingen som kan medla mellan oss heller. Det är ett evigt krig och jag förlorar varje gång.

Jag kan bara stå här och se hur alla andra byter sida. Gång, på gång. Även fast dem ibland står bredvid mig så vet jag att de allihopa kommer att lämna mig lika fort igen. Jag är så ensam. Så förbannat jävla ensam och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Varför hatar jag mig själv så jävla mycket varje gång det här händer? Varför tror jag att jag är den enda i världen som har det som jag? Varför vågar jag inte släppa taget om det gamla och välkomna det nya?

Jag lever i en jävla drömvärld och krigar i ett krig jag aldrig någonsin kommer att vinna.

Det sista som lämnar en är hoppet säger dom väl? Då kan jag ta att meddela att det just lämnade mitt hjärta, min kropp och mitt liv. Jag är officiellt överkörd och slutkörd. Förbannade jävla påhitt det där, förbannade förbannade förbannade! Dra åt helvete.