Har varit världens jävla skithelg. Har försovit mig, blivit utskälld, varit känslomässigt död, trött, ångest och hela jävla fadderittan. Igår grinade jag till och med på jobbet. Allt rann bara över. Händer mycket i mitt liv nu som jag har ångest och stressar över. Jag måste tillåta mig själv att känna efter, innan det blir som igår. Jag måste reda ut det som går reda ut, för att visa sig sårbar inför andra är det värsta jag vet.

Har varit telefonterror nu mitt på dagen. Två samtal och tre sms, alla direkt efter varandra. Gav upp sovandet och ringde upp mamma som hade ringt. Farmor ligger i koma nu. Hon har assistans dygnet runt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för farmor har alltid varit speciell. Duktig på att säga vad som är fel och dålig på att säga vad som är rätt. Hon har sårat min mamma så fruktansvärt och mig likaså. Jag älskar henne ändå, hon är ju trotts allt mitt egna kött och blod. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig kommit till världen. Och vissa stunder har hon varit helt underbar mot en. Alla jular vi firat hos henne. Alla middagar. Jag är tom och vet inte riktigt vad jag ska säga mer.

Imorgon har jag medarbetarsamtal med chefen och jag ska vara brutalt ärlig. Jag har fått så mycket skit kastad på mig i helgen att jag orkar inte mer. Inte nu. Men det var kanske bra? Jag blev bara ännu mer peppad att fixa jobb nu när jag åker ner i Januari. Få börja om på en tom sida.

Jag vill så mycket, så otroligt mycket. Men när man har för många bollar i luften så kan man tillslut inte jonglera runt allt. Det har rasat ner på mig nu och jag måste prioritera. Ikväll ska jag och Natta planera resan. Det är en perfekt dag för det känner jag! Jag känner mig ändå rätt stark, fast allt bara går åt helvete.