ALLA somrar i Stavaträsk. Fast nog mest de somrarna då alla var samlade och umgicks i en stor hög och så fort någon var borta så saknade man den personen så mycket att vi kidnappade tillbaka den. Vi badade, fiskade, grillade, brottades, spelade spel, åkte epa/moppe och kramades nästan jämt! Och vissa kvällar så hyrde vi film hos en kille i byn, som hade tusen filmer. Sen såg vi så läskiga filmer så hela gänget (5-8 pers) kurade ihop sig i en liten soffa tillsammans. Det om något, det är kärlek. Dom är kärlek!

Att träffa Daniel, för första gången, utanför Ainas. Benen var spaghetti, hjärtat i halsgropen och händerna skakade som asplöv. Jag tror jag glömde bort att andas i 10 minuter. Sen fick jag se honom gå ut från bilen, leendes. Vi kramade varandra och ingen av oss ville släppa taget. Nu bryr jag mig inte ett dugg om att han var ett rövhål, för det var han. Men att veta att man kan känna sådär, om bara för en stund, det ger mig hopp. Så därför är det ett av de finaste minnena jag har och det kommer att förbli så, tills jag får känna sådär igen.