Don't mind if you treat me bad again, I don't care anymore.
Sov som en kratta inatt. Tog mig flera timmar att somna och då jag väl somnat så vaknade jag om och om igen. Vaknade imorse med torra ögon och med en fruktansvärd huvudvärk. Jag skulle gissa att jag kanske har 4-5 timmars sömn i kroppen. Mitt huvud värker från och till, hela tiden. Mina ögon har varit röda halva dagen och nä, ingen bra dag efter en dålig natt om man säger så.
Killen jag dejtade för ett tag sig har mest troligt kärat ner sig i någon annan. Väldigt roligt för honom, bara det är en bra tjej. Jag började backa bort från honom i helgen och min magkänsla hade rätt som vanligt. Jag är inte ett dugg ledsen, just eftersom jag inte hade några förväntningar. Jag är glad för hans skull och ännu gladare för min skull.
Killen jag dejtade för ett tag sig har mest troligt kärat ner sig i någon annan. Väldigt roligt för honom, bara det är en bra tjej. Jag började backa bort från honom i helgen och min magkänsla hade rätt som vanligt. Jag är inte ett dugg ledsen, just eftersom jag inte hade några förväntningar. Jag är glad för hans skull och ännu gladare för min skull.
Har tänkt rätt mycket på döden idag, det låter kanske hemskt men det tycker jag inte. Efter jobbet var jag förbi morfars grav en stund. Var så fruktansvärt mycket folk så det fanns ingen tid att sätta sig ner och prata. Men jag tänkte "jag saknar och älskar dig, världens bästa morfar", sen gick jag till bilen igen. Jag har alltid haft en bra "relation" med gravar. När min mormors bror dog då jag var 6-7år så brukade jag cykla dit flera gånger i veckan. Prata med honom, gråta, berätta om mina problem och sen cyklade jag hem med ett leende på läpparna. Jag slutade hälsa på honom när jag fyllde 14-15år men jag visste att jag kunde fara om jag ville.
När morfar insjuknade i lungcancer så hälsade jag på honom rätt ofta då han fick bo hemma. När han låg på sjukhuset ville jag aldrig följa. I slutet låg han på Orkidén här i Skellefteå, det var en avdelning där de i sista skedet fick en lugn miljö. En dag vaknade jag och kände, idag ska jag dit. Idag måste jag dit. Så jag åkte dit med mamma och lillebror. Min mormor var redan där. Han låg i sängen, medvetslös. Jag satte mig i mammas knä, som om jag vore en liten flicka igen, och tog honom i handen. Sen grät jag oavbrutet i 30 minuter. Jag höll hans hand, grät och lyssnade på hans andetag. Innan jag gick så pussade jag honom på kinden och kramade om min mormor hårdare och längre än jag någonsin gjort. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom andas.
Han dog morgonen därefter. Tiden efter hans död var jag som en zombie. Jag grät mig själv till sömns varje natt. Jag pratade mycket med gud, även fast jag inte är religiös, och bad honom att ta hand om min morfar. På begravningen lyste solen hela ceremonin och när vi la rosor på hans kista var det som om himlen öppnade sig. Regnet öste ner utanför. Jag tog det som ett sista farväl.
Jag jobbar ju som personlig assistent, för er som inte känner mig personligen. Jag jobbar med sjuka människor. Sen jag började jobba för snart 3år sen har två personer dött. Jag har blivit otroligt ödmjuk av mitt jobb. Jag uppskattar mitt liv mycket mer än jag gjorde förut. Jag är tacksam för varje dag jag slipper vara i smärta eller vara sjuk. Jag är tacksam för varje dag jag får ha min familj och vänner kvar. Jag är inte rädd för döden längre.
Min farmor är inne på sitt sista skede av livet nu. Jag har tagit det otroligt lugnt och varit så jävla arg på mig själv för jag inte varit ledsen. Men jag är ledsen, jag hanterar bara den här smärtan på ett annat sätt än jag gjorde med morfar. Jag älskar min farmor och jag kommer att sakna henne otroligt mycket då hon försvinner. Men jag har genom mitt jobb accepterat att alla ska vi dö. Jag är glad över att farmor har fått ha ett så otroligt bra liv och jag hoppas hon får ett lika bra slut. Det som gör mest ont är att se henne sakta förändras och att se min pappa så otroligt ledsen. Jag önskar jag kunde ta alla stenar från hans axlar. Jag önskar jag kunde stötta honom mer än jag gör. Jag önskar jag kunde göra farmor frisk för allas, men mest för hans, skull.
Visst är det lite orättvist att det mest tragiska vi kan vara med om, att någon vi älskar dör, är bland det mest naturliga? Ta hand om er och gör det bästa av varje dag ni får.
När morfar insjuknade i lungcancer så hälsade jag på honom rätt ofta då han fick bo hemma. När han låg på sjukhuset ville jag aldrig följa. I slutet låg han på Orkidén här i Skellefteå, det var en avdelning där de i sista skedet fick en lugn miljö. En dag vaknade jag och kände, idag ska jag dit. Idag måste jag dit. Så jag åkte dit med mamma och lillebror. Min mormor var redan där. Han låg i sängen, medvetslös. Jag satte mig i mammas knä, som om jag vore en liten flicka igen, och tog honom i handen. Sen grät jag oavbrutet i 30 minuter. Jag höll hans hand, grät och lyssnade på hans andetag. Innan jag gick så pussade jag honom på kinden och kramade om min mormor hårdare och längre än jag någonsin gjort. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se honom andas.
Han dog morgonen därefter. Tiden efter hans död var jag som en zombie. Jag grät mig själv till sömns varje natt. Jag pratade mycket med gud, även fast jag inte är religiös, och bad honom att ta hand om min morfar. På begravningen lyste solen hela ceremonin och när vi la rosor på hans kista var det som om himlen öppnade sig. Regnet öste ner utanför. Jag tog det som ett sista farväl.
Jag jobbar ju som personlig assistent, för er som inte känner mig personligen. Jag jobbar med sjuka människor. Sen jag började jobba för snart 3år sen har två personer dött. Jag har blivit otroligt ödmjuk av mitt jobb. Jag uppskattar mitt liv mycket mer än jag gjorde förut. Jag är tacksam för varje dag jag slipper vara i smärta eller vara sjuk. Jag är tacksam för varje dag jag får ha min familj och vänner kvar. Jag är inte rädd för döden längre.
Min farmor är inne på sitt sista skede av livet nu. Jag har tagit det otroligt lugnt och varit så jävla arg på mig själv för jag inte varit ledsen. Men jag är ledsen, jag hanterar bara den här smärtan på ett annat sätt än jag gjorde med morfar. Jag älskar min farmor och jag kommer att sakna henne otroligt mycket då hon försvinner. Men jag har genom mitt jobb accepterat att alla ska vi dö. Jag är glad över att farmor har fått ha ett så otroligt bra liv och jag hoppas hon får ett lika bra slut. Det som gör mest ont är att se henne sakta förändras och att se min pappa så otroligt ledsen. Jag önskar jag kunde ta alla stenar från hans axlar. Jag önskar jag kunde stötta honom mer än jag gör. Jag önskar jag kunde göra farmor frisk för allas, men mest för hans, skull.
Visst är det lite orättvist att det mest tragiska vi kan vara med om, att någon vi älskar dör, är bland det mest naturliga? Ta hand om er och gör det bästa av varje dag ni får.
Kommentarer
Lina
Är det Daniel du menar, som har träffat en annan tjej menar ja, eller är det någon annan du dejtat?
Elin
Det är inte Daniel jag skrev om, vad han pysslar med har jag ingen som helst aning om! Har inte träffat eller pratat med honom sen det tog slut efter midsommar. Jag var på blinddejt för några veckor sen, det var han jag skrev om :) Men han var inget att ha!
Trackback
