Var till Luleå idag. Sist jag var där så bodde jag hos Daniel. Jag trodde det skulle bli fruktansvärt jobbigt att se alla ställen vi hann vara på, men det var mer som terapi. Jag var ständigt på vakt så jag inte skulle träffa honom, men oroade mig självklart i onödan. Luleå är en otroligt vacker stad, jag måste nog säga att det är Norrlands finaste "storstad". Skulle jag stanna kvar i Norrland skulle jag nog hamna där.

Jag är så stolt över mig själv! Att jag klarar saker jag egentligen är livrädd för. Att jag vågar leva vidare. Livet stannar inte bara för att man fått sitt hjärta krossat. Det måste ta den tid den tar, för mig tog det 3½ månad att kunna stå stadigt på marken igen. Låter kanske fjantigt, eftersom jag bara kände Daniel i en månad. Men kärlek kan man inte styra över och tur är väl det. Man har ju aldrig riktigt älskat om man inte blivit sårad/hjärtekrossad. 

Hoppet är det sista som lämnar en säger dom och det tror jag till 100%. Hur dåligt man än mår så finns det alltid en liten stråle av ljus i fjärran. Och låter man bara hjärtat få vila och fyller vardagen med saker man tycker om, då blir den lilla strålen till något väldigt starkt. Ja, bländade ljus skulle jag till och med säga.

Det är fint att tänka så. Så jag fortsätter ha hoppet kvar, fast långt ifrån alla dagar känns bra.
Mitt hjärta tickar och jag är älskad av de finaste människorna på jorden. Inget annat spelar roll.