Sitter i soffan med världens myskänsla i magen igen, fast denna gång ännu mer intensiv.

Jag vet exakt varför också. Jag vet varför jag älskar mig själv mer än jag gjorde i fredags.

Jag vet varför jag kan lyssna på country utan att vilja gräva ner mig. JAG VET VARFÖR!!

I helgen gjorde jag allt jag ville och jag sa allt jag ville ha sagt.
Jag skrattade precis som jag gjorde förut och jag fann mig själv igen.

Inga mer tårar. Inget mer deppande.

Jag är fantastisk och alldeles underbar då jag vågar och vill vara mig själv.
Jag kan bygga upp alla broar jag tidigare trodde var brända.

Det är bara att konstatera, är du dig själv blir du älskad vart du än går.
Och dom som inte älskar dig vågar du be att dra åt pipsvängen.

Man kan inte spela sina kort fel så länge man vågar bjuda på sig själv.

Så.. Länge leve människan du är och skit i alla andra.
Det är då du får uppleva de mest osannolika sakerna.

Åh vad jag är stolt. Puss till mig!






Nu efter helgen är jag inte längre hjärtekrossad. Jag är istället övertygad om att den enda som förlorade något var Daniel. Han dumpade den bästa i hela vida världen. Han brände broar till lycka samtidigt som han byggde de broarna till mig. Han är en skitstövel utan dess like och mina broar kommer aldrig någonsin leda till honom igen.