Det är något i kroppen som inte ska vara där. En känsla jag avskyr. Varje gång den kommer på besök vill jag lyssna på ledsam musik, gråta och tycka synd om mig själv. Undra hur det hade gått om jag inte sagt hejdå. Hade jag mått bra? Hade vi varit bra tillsammans?

Jag kan inte låta bli att avsky människan som förstörde allt, då den här känslan är i min kropp. Jag vet själv hur patetiskt det är. Jag följde mitt hjärta och jag vet att det var bäst så. Men ändå, om han inte funnits där.. Vart hade vi varit då? Hade jag hållt dig i handen och hade jag somnat i din famn varje natt?

Jag har träffat tusen idioter sen dig. Tusen jävla idioter. Ingen har varit i närheten av att behandla mig så väl som du gjorde. Jag vet att du fick mig att gråta. Jag vet att jag inte alltid var lycklig. Jag vet att vi bråkade ibland. Men du stannade iaf kvar. Alla andra har lämnat mig här själv. Alla tusen jävla idioter har ryckt mitt hjärta från min bröstkorg. Inte för att jag kände något för alla, utan för att de gång på gång gräver i graven dit kärleken ska gå till sin sista vila.

Jag hatar att känna såhär. Sårbar. Patetisk. Men varje gång jag lyfter upp kärleken, ja.. Då gräver nästa jävla idiot en ännu grupare grav och kastar ner kärleken igen. Snart hjälper jag till och accepterar att jag kommer ha den jävla känslan i kroppen mycket oftare. Fan.

Jag avundas dem som finner någon att dela sitt liv med. I regn och i solsken.

Jag däremot, jag är en jävla idiot - precis som alla karlar jag träffat.
Varför? Jo, för jag tror på dom. Varje jävla gång. Dessa tusen jävla idioter.