Nu jäklar! Jag är peppad som ett jävla as och känner att YES - ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA! Efter att ha gått runt i en tjock jävla dimma sen året började så vet jag äntligen vad som måste göras! Min vilja att leva och leva så bra jag bara kan, är tillbaka.

Jag är lite rolig på det där sättet. När någon tjatar på mig om förändring så ställer jag mig rakryggad med armarna i kors. Men när jag själv känner att förändring är nödvändigt så kan jag bli hur peppad som helst! Jag gör aldrig något för att bevisa för andra. Jag gör ALLTID saker för min egen skull och för att veta att jag kan.

Nu är jag i en sånn period att jag vet att den enda som kan stoppa mig är mig själv. Ingen kan få mig att ändra mitt mål, hur mycket de än försöker. Egoist javisst! Men nog fan är det bäst så, iaf då det gäller ens liv.

Jag har inte tänkt skriva "imorgon ändrar jag allt och blir en helt ny person", för jag hatar den klichén. Det fungerar inte så. Förändring sker gradvis och man måste kämpa varje dag för att nå sitt mål. Man får ta varje liten sak med stort allvar. Det är, hur jobbigt den än låter, en del av den stora processen.