Tur jag har jobbet som trollar bort mina tankar. Och fina vänner som vill prata, ses och få mig att tänka på annat. Jag har tappat aptiten och skulle utan att tveka kunna sova i flera dygn. Är jag galen som är lite glad över att mitt hjärta gör ont? Jag känner ju att jag lever iaf. Sen som den omöjliga optimist jag är så slutar jag aldrig hoppas på att det kanske blir bra i slutändan. Men åh vad jag saknar.. och åh vad jag tänker..

Men precis som en nyskrapat knä som inte slutar blöda, så vet jag att tillslut ordnar det sig. Blodet slutar rinna och smärtan går över nästan lika fort som den kom. Om bara jag kunde tänka så hela tiden, och inte bara ibland.. DÅ hade jag mått bra.

Nä, en macka kanske innan jag måste iväg och jobba igen!