Kära vänner.

Tack till er som aldrig snackat bakom min rygg. Tack till er som svarat ärligt då det är sanningen jag sökt. Tack för att ni slitit ner mig från molnen om och om igen. Tack för tystnaden jag ibland behövt, men som ni förstått. Tack för att endel av er läser mig som en bok och ser bakom den lyckliga ytan. Tack för alla kramar och för de gånger ni tagit min hand då jag känt mig liten. Tack för alla gånger ni struntat i den lugna fredagkvällen hemma, för att jag behövt gå ut och tänka på annat. Tack för ni jagat iväg de små demonerna som jagat mig. Tack för att ni talat åt mig, då jag inte orkat. Tack för alla gånger jag fått ringa gråtandes mitt i natten. Tack för allt, verkligen.

Tack till er som snackat skit bakom min rygg. Ni som ständigt försökt ta ifrån mig lyckan. Ni som stulit killar ni visste att jag tyckte om. Ni som spred rykten så hemska att folk slutade prata med mig. Ni som aldrig sa sanningen utan lät vänskapen leva vidare på lögner. Ni som bara utnyttjade mig, lånade pengar, bad om skjuts och aldrig någonsin gav något tillbaka. Ni som aldrig ringt, utan låtit mig ringa gång efter gång. Ni som alltid sagt en sak, men menat en annan. Ni som velat vara i min närhet bara för att ni växer - medans jag krymper.

Tack som fan till er allihopa.

En grupp som hjälpt mig växa, som älskat mig villkorslöst och som kommer följa mig till döden.
En grupp som gjort mig vuxen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte ens synd om er längre.