Varför vill jag ha det som ingen annan vill ha? Det känns som jag är knäpp. Är jag smart eller gör jag mitt livs största misstag? Fan också. Det jobbigaste med hela situationen är att jag kanske aldrig får veta.

Det känns som jag är den enda som valt att leva såhär. För det är faktiskt ett val, hur mycket jag än vill intala mig något annat. Det är bara jag. Jag släpper aldrig in någon och jag vill inte göra det heller. Jag har liksom tappat glöden. Den lilla låga som tidigare levde i mig är sen länge släckt.

Istället för att vara realistisk och spontan så lever jag i någon sorts drömvärld. Instängd bakom murar som sträcker sig upp till molnen. Hur fan kan jag vara lycklig här bakom? Varför är jag inte som alla andra? Kommer glöden någonsin att vakna till liv igen?

Klart den kommer. Jag vet att den inte bara kommer att vakna, den kommer att bli en stor eldsvåda. Jag är bara rädd att jag hinner hämta brandsläckaren innan den börjat ta fart. Förbannat rädd.. Men samtidigt jävligt lycklig här bakom de stora murarna.

Det är inte bara bra att vara trygg i sig själv. Det kan rent utav vara livsfarligt.