Vem har inte hört "Vi som är som vi är, när vi inte blev som vi skulle" ?

För det första måste det ju vara det dummaste påståendet någonsin!
Men nu ska jag inte vara den som som är den. Det vore ju dumdristigt av mig!
Folk får tycka precis som dom vill och då tänker jag också göra det. Det är korkat!
Har inte tänkt lägga ut någon onödig moralkaka så jag gör det lite snyggare.

Här är min fina pappa och jag. Gud så jag skrattat åt och med honom genom åren. Han lärde mig alla svordomar i världen varje gång han skulle laga något som gått sönder hemma. Han somnar alltid med TV-dosan i handen varje gång han druckit för mycket. Han ber mig alltid att köra försiktigt, fast han vet att jag gör det. Han kramar mig alltid, helst då jag absolut inte vill. Han har lärt mig att måste kämpa för att få det man vill ha. Han är känslig, fast han inte vågar visa det. Han är lat och han är aktiv, allt i en enda röra. Han har kort stubin. Han bryr sig om andra människor. Han är godhjärtad. Han är en av samhällets hjältar.



Här är min fina mamma och jag. Hon är generös och varm. Hon fnittrar så fort hon druckit en cider. Hon hatar mina tatueringar. Hon har alltid stått på min sida då det varit bråk i huset. Hon är bland den ärligaste människan jag känner. Hon har räddat mig ur alla sorters knipor. Hon har skämt bort mig. Hon är hårdare än sten, man bråkar inte med henne. Hon har gett mig friheter och dess, ibland, alldeles för stora ansvar. Hon är tjatig. Hon kan aldrig vara tyst. Hon litar på mig, då inte ens jag litar på mig själv. Hon är rolig.

Hur fan kan jag inte bli som jag skulle bli, då dessa fantastiska människor format mig till den jag är idag?
Vi har tusen likheter och minst lika många olikheter. Men dom älskar mig, precis som jag är, varje dag.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är precis som jag skulle bli!

En stark, envis, godhjärtad, svärande bråkstake med lite jävlar anamma på toppen av allt!