fint, men sorgligt.



I feel like it’s impossible because I’ve made it impossible. I want magic. I want to feel such an intense pull towards someone it’s like our worlds just crashed into each other, changing them and me and everything I thought I knew. I want fireworks, and butterflies and magnetism, something tumultuous and huge and exciting and new. I want something to pull me out of myself and my head and my over-analysis and make me feel again, because I’ve forgotten. And I don’t think I can get it back on my own. But I’m scared I’m waiting out for a super unrealistic ideal that I’ve created for myself. I’m scared I’m chasing nothing. And every day it’s getting harder and harder to have faith in myself and everything I believe in.

Hela versionen hitter du... HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR , som förövrigt är en fin blogg.

Texten är sorgligt men sant så jävla mycket mig att jag dog lite när jag läste den.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

En saga med ett förbannat bra slut. Därmed basta!

Med ett stort intresse för 50-tal, vrålande bilar och tatueringar, men i ärlighetens namn skriver jag mest skit. Massor om kärlek och äventyr, och även tråkig vardag. Enjoy!

RSS 2.0