Jag fick panikångest igår. Hela kroppen gjorde ont och jag kunde inte andas. Tårarna rann i flera timmar. Jag trodde jag skulle dö och i ärlighetens namn hade jag inte brytt mig om jag gjort det. Jag var så fruktansvärt ledsen att det inte går beskriva. Inget i världen kunde få mig att må bättre trodde jag. Jag lämnade en varm människa i sängen, åkte till morfars grav och bröt ihop totalt. Ringde till Tina och sen åkte jag till henne och sov. (Tack än en gång underbara, fantastiska människa ♥)

När jag vaknade imorse kändes det som vanligt igen. Jag var mitt vanliga, glada jag. Nu är jag rent utav lycklig och det känns som dessa 24 timmar har varat i en evighet. Att gå från panikångest till ren och skär lycka är som att leva ett helt liv. Det kommer alltid något gott från det onda. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna, inte med salta kinder.