Allt jag skriver blir skit. Vill skriva vackert. Vill förtrolla er allihopa. Vill försvinna in i dimman jag alltid hamnar i då jag skriver. Men dimman är som bortblåst! Jag blir galen på mig själv för jag vet att mycket inom mig måste ut NU.

Jag vägrar släppa den delen av mig. Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Jag har gråtit ner flera sidor av hemska historier och krossade hjärtan. Jag har skrivit namn om och om igen. Jag har diktat, om allt från himmel till jord. Jag har hjälpt människor med min text. Jag har fått folk att gråta.

Den enda som jag får att gråta med min text nu, det är mig själv. Det känns som att en stor del av mig själv är borta och jag vet inte när och om den kommer tillbaka. Who do I need to kiss around here, to get a break?!

Godnatt.