Jag har gett upp! Eller nä. Men jag är duktig på att ljuga för mig själv. Att gömma allt långt, långt in. Att sluta tänka. Att göra allt jag kan för att sluta tänka. Att försöka vara positiv. Att göra egna bortförklaringar.. "det är bättre såhär.. därför att..". Jag är expert! Har gjort det tusen gånger tidigare och det funkar väl sådär. 

Varför saknar man alltid kramar då man inte kan få dom?

Det lutar starkt åt att fly stan på midsommar. Inlandet blir det nog. Vill andas frisk luft, sova på hårda golv, slåss med mygg, äta resterna från middagen 3 på morgonen. Bara glömma vardagen en stund. Ja, inget är spikat ännu - jag tycker inte om planer. Impulsiva äventyr är mer min grej. Men allt jag vet är att jag måste tillbringa midsommar med någon som tycker om mig precis som jag är. Det här spelet dödar mig. 

Nä, nu ska jag ut och njuta en stund innan sängen lockar!
Jobb, möte och sen lite mer jobb står på schemat imorgon!

Tjingeling