Finaste Alfons.

Min morfar. Min stiliga, fantastiska morfar. Min älskade förebild och min bästa vän. Hans famn var, är och kommer att förbli den finaste platsen i världen. Hans stickiga haka som försiktigt rispar mot min kind. En doft av cigaretter och rakvatten. Att han alltid kramade om mig så fort han såg mig. Alla gånger jag satt med hans arm runt mig, på altanen i Bodan. Att han gav mig sockerbitar doppade i kaffe, så fort ingen såg.

Jag saknar allt och lite till..



Jag har saknat dig varje minut sen du lämnade oss och jag kommer att fortsätta sakna dig till dess att vi ses igen. Hela du är kärlek och jag hoppas att jag någon dag kommer att bli lika älskad som du var och är. Älskade morfar, även fast du inte andas så lever du inuti mig. Jag vet att du är med mig i allt jag gör. 

Jag älskar dig.


Yeah when I get where I'm going,
there'll be only happy tears.
I will shed the sins and struggles,
I have carried all these years.
And I'll leave my heart wide open,
I will love and have no fear.
Yeah when I get where I'm going,
Don't cry for me down here.


I'm gonna walk with my grandaddy,
and he'll match me step for step,
and I'll tell him how I missed him,
every minute since he left.
Then I'll hug his neck.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

En saga med ett förbannat bra slut. Därmed basta!

Med ett stort intresse för 50-tal, vrålande bilar och tatueringar, men i ärlighetens namn skriver jag mest skit. Massor om kärlek och äventyr, och även tråkig vardag. Enjoy!

RSS 2.0