Varför återkommer jag alltid hit? Varför plågar jag mig själv?

Jag saknar dig. Hela dig. Allt du gör. Allt. Allt. Allt.

Jag hatar mig själv för att jag ligger här med ett trasigt hjärta. Jag hatar mig själv för att jag aldrig tar de chanser jag får. Jag hatar mig själv för att jag är så rädd. Så jävla rädd för att bli sårad. Men ändå så ligger jag här.. Jag tog inte chansen, för att inte bli sårad, och ändå är det precis det jag är. Så förbannat dålig jag är!

Jag älskar dig. Hela dig. Allt du gör. Allt. Allt. Allt.

Det går inte göra något åt det. Inte nu. Inte såhär. Jag förlorade så mycket när jag gav upp. Jag har förlorat mig själv på vägen också. Så förbannat dåligt. Vi hör ju ihop. Vi är alla klichéer ihopklistrade med superlim. Vi är. Vi är.

Du var han. Du är den. Varför förstod jag inte det? Varför var jag så naiv?

Jag förtjänar inte dig. Men det betyder inte att jag saknar dig så mycket att hela kroppen gör ont. Och det betyder absolut inte att jag inte älskar dig med allt jag har och lite till. För det gör jag och det är något som aldrig kommer att förändras. Så här har du mig. Naken, rädd och så jävla dum i huvudet. Förlåt.



Förevigt din, men aldrig på papper.