Som tusen gånger förut så blir jag så rackarns arg på mig själv! Jag är expert på att bli kär i dem jag vet att jag aldrig kommer att få. Dem som inte är bra för mig. Som kommer att såra mig om jag skulle tillåta dem. Jag är expert! Jag har hållit på såhär hela mitt liv och det är svårt att sluta ett så inristat mönster.



Då jag var ung var jag kär i de elakaste pojkarna. Jag var ung och dum såklart men som tur var så blev det aldrig seriöst med någon av dem. En månad hit och dit, sen la jag benen på ryggen och sprang. Sen grät jag i flera veckor för att jag inte hade stannat kvar. Och vad kunde jag göra åt det, de hade ju en hel bunt tjejer efter sig. Sprang man så fick man skylla sig själv, man var inte intressant längre. Och det var efter jag sprungit, som jag intalade mig själv att jag var tokkär.

Sen blev jag kär i killkompisar. De där nya tuffa killarna som körde trimmad moppe och var som inga andra. De som hämtade upp mig mitt i natten med epan när föräldrarna sov. De var ju så fruktansvärt trevliga och coola så varför skulle man inte bli kär. Men.. De var just kompisar och jag grät i tystnad för att de var det. Jag ville ju mer men visste att det var en gräns man inte korsade. Tack och lov har jag kvar mina fina moppepojkar ♥



Och sådär fortsätter det. Jag blir kär i upptagna karlar, alkoholiserade karlar, problematiska karlar. Men ALDRIG någonsin blir jag intresserad av någon som är intresserad av mig. Hur fan kommer det sig?! Man är ju fan inte klok i huvudet.