Den där lustiga känslan i magen och Déjà vu i varenda cell i kroppen.
Fast att allt känns exakt som förut så är det ändå så olikt. Så konstigt och knäppt.

Ni vet, de där fantastiska människorna man möter genom livet. De som lämnat ärr i hjärtat.
De som man inte ger upp hoppet på, fast allt förändras och man själv är påväg i en annan riktning.
De människorna, dom ska man vara rädd om. För ärr läker aldrig och ärren i hjärtat är bitterljuva.

Ärret du lämnade, det känns alldeles färskt fast dagarna sprungit iväg.
Känslan att vara hemma finns som en stor bubbla runt mig när jag är nära dig.
Att aldrig behöva oroa sig för vad man säger, hur man ser ut eller vad man gör.
All ångest försvinner. Alla bekymmer är bortblåsta. Man bara är, här och nu.. med dig!

Oväntade sms. Att fascineras över hur fin du är då du ser TV.
Att se dig växa som person. Att börja lita på dig igen, sakta sakta.
Att känna att det är helt okej att vi bara är dom vi är och inget mer.
Det är det finaste jag vet just nu.. Men om du en dag säger nå annat...

Då står jag här. Puss!