Självdestruktiv. Det är vad jag är just nu. Jag måste sätta mig själv först nu, mitt i allt kaos.
Jag bara måste. För jag vet att jag inte kommer helt lycklig ur det här, hur det än slutar.

Jag tycker så otroligt mycket om honom. Helt jävla sjukt mycket.
Hur ofta börjar man skratta av bara ett litet minne egentligen?!
Han får mig att skratta flera gånger om dagen, fast vi inte pratar.
Han får mig inte att gråta längre, för mitt hjärta är inte trasigt.
Jag saknar bara honom så otroligt mycket & vill ha honom här bredvid.

Jag blundar och ber till någon jag inte tror på varje dag.
Jag ber och hoppas och slutar aldrig se ljuset i tunneln.

Och sen blir det hela mer komplicerat. En kärleksförklaring.
En annan människa som ber och hoppas och ser ljuset han med.