Är det fel av mig att vara pessisimistik över detta? Varför känner jag att det är hopplöst medan han hela tiden vänder det till något bra? Jag förstår inte. Jag brukar vara den som alltid är naiv och glad. Jag borde vara den säger att det löser sig, att du är värd det. Men nu säger han att jag är värd det, att jag är den han vill ha. På riktigt. Jag skällde ju ut honom i fredags. Jag var förbannad och sa att han fick klara sig utan mig. Då blev han förbannad och sa att jag inte alls lämnar honom. Att jag ska stanna kvar, för att han tycker om mig. Och nu löser sig tydligen allt, fast vi inte har setts på flera veckor och att det är ett tag tills vi kan ses nästa gång.

För första gången på väldigt länge är jag pessimistisk och tvivlar på mig själv. Det hade ju varit så lätt för honom att skita i mig, hitta någon närmre som har tid med honom varje dag. Varför är jag värd det?

Missförstå mig inte, jag är väldigt glad att han inte ger upp. Jag vill inte heller ge upp. Jag är bara lite pessimistisk och kan för allt i världen inte förstå varför han kämpar. Jag antar att det är för att sist någon kämpade för mig, det var åratal sen. Ovant, läskigt och ganska underbart (under all osäkerhet).

Puss kexet, puss.