Fysiskt och psykiskt slut. Som en trasa man har vridit ur och slängt på marken. Har fått tillbaka smärtan i armarna, som gör att jag blir galen och vill slå något. Gör helt galet ont, precis som om skellettet håller på att gå av.. Jag tror det har att göra med hur jag mår. Stress, beslutsångest och alldeles för mycket på gång.

Jag är stark nog att säga att jag just nu är svag. Och jag måste få falla till marken snart. Jag måste få gråta i min ensamhet och ventilera ut allting. För några beslut vill jag inte fatta då jag är här på botten. Jag vill fatta beslut då jag mår som bäst, för då vet jag vad jag vill. Nu pendlar både humöret och känslorna upp och ner.

Sånna här gånger funderar jag på om jag verkligen är någon partner. Kanske jag är gjord för att vara ensam.. Hur fan ska det gå då man tex flyttat ihop och jag hamnar här, då jag verkligen behöver få vara själv, ibland i flera dagar? Hur ska Han då förstå mig?

Nä jag har nog blivit för bekväm i mitt singelliv. För bekväm med mig själv. För beroeende av ensamhet. För jag blir psykiskt slut av människor! Jag trivs otroligt bra med folk runt mig, om jag sedan då jag behöver - får vara själv. Nu har jag som högst fått vara själv i 4 vakna timmar (Under en veckas tid). Det är alldeles för lite och det känns som sagt i både kropp och själ. För att vara glad, utåtriktad, trevlig och allt så behöver jag få vara bitter bakom stängda dörrar. Eller, hur jag nu ska förklara det.

Allt låter så skumt. Men det är så jag känner det och nu gör mina armar så ont att jag vill gråta. MÅSTE GRÅTA! Så nu ska jag grina och skrika i kudden och göra allt för att få ut allt.. För sen har jag besök HELA JÄVLA HELGEN.. och visst ska det bli trevligt, men det tycker inte jag just nu..

Godnatt /Komplexa Eremiten.