Ibland känns det som jag trampar runt i meterhög sirap.. Det går så fruktansvärt långsamt fram och när det känns som jag fått mig en meter fram så står jag ändå kvar på samma ställe.. Ibland känns det som att jag sugs bakåt, till ett ställe jag verkligen misstrivs. Varför ska det behöva vara så svårt? Är jag verkligen inte värd att få slippa det här. En spontan kram eller en uppskattning skulle göra allt lättare. Men här står jag, mitt i sirapen och skriker efter hjälp.

Jag vet att det blir bättre sen. Då fåglarna kvittrar och snön tinar bort, men det känns som en evighet dit. Jag vill leva mitt liv fyllt med äventyr och kärlek hela året om. Inte fastna i sirapen varje jävla vinter. Jag känner mig tråkig och otroligt osexig i alla tjocka kläder. Jag känner mig gammal då jag vill sova mest hela tiden. Jag skrattar mycket färre och oftare är skrattet falskt. Jag saknar allt jag inte har och ser inte det jag har.

Ibland önskade jag att jag hade valt honom istället. Han som spred rosenblad framför mig då jag gick. Han som skulle gå till jordens ände för att rädda mig. Han som varje gång vi sågs berättade hur vacker jag var. Men finns det inget där så finns det ju inget där. Jag hade kvävts av all kärlek eftersom jag inte hade haft någon kärlek att ge tillbaka.

Istället ligger jag här. Känner mig oälskad, äcklig och världelös. För karln jag ibland (det är faktiskt inte varje dag) är kär i, han gör mig tokig. Varför ser han inte att jag trampar runt i all denna sirap? Varför lyfter han inte upp mig? Varför är jag så förbannat beroeende att jag känner mig blind?

Jag antar kärlek ibland är så. Den är inte tusen vackra blommor som vajar i sommarens varma vindar. Den är inte som söta bakelser. Den är inte svävande, förtrollande och magisk. Ibland är den tragisk och underbar. Oromantisk och hopplös. Jagande och lustfylld.

Ja, det var dagens bikt. Hejdå!