Mamma har alltid sagt att jag inte kan vara lätt att leva med.. Sur då man sovit för lite, arg som ett bi ibland och vice versa.. Jag har alltid sagt - Nädu, jag är varken sur, svartsjuk, arg eller sömnilsk! HAHA jamen pyttsan på den vill jag lova! Fick ett samtal halv fem imorse, istället för att bli glad över han äntligen hörde av sig så blev jag arg. För han sa inget vettigt, absolut inget. Och inte ens var han påväg till mig, nä han var snart hemma i sin lägenhet. Men fyfan tänkte jag då vi lagt på och sen somnade jag om. Nu idag försöker jag övertala hela min kropp att sluta älska honom, för uppenbarligen vill han inte ha mig..

Och såhär har det varit i vad som känns som en evighet! Och det roligaste i det hela är att han aldrig någonsin sagt till mig att han inte vill ha mig. Han har aldrig puttat bort mig. Han har blivit ledsen då han gjort fel. Han visar upp mig för sina vänner. MEN MIN HJÄRNA, DEN DJÄVULEN, FÖRSÖKER FÅ MIG ATT TRO ANNAT!

Så, nu skiter jag i det här. Ringer han sen, fine. Ringer han inte, fine. Han tycker om mig i alla fall!