Efter en helt fantastisk vecka i Lycksele med massvis av kärlek, alkohol, nya vänner, bilåkning och roligheter är man nu hemma. Eller, jag kom hem igår men var helt döende då. Åh vad roligt det har varit, går fan inte ens beskriva.. Tack till Daniel som fick mig att fara! :*

Fick tips av storebror om en tjej som ville byta till större lägenhet så jag ringde till henne ikväll. På torsdag preliminärbokade vi en lägenhetscheck så nu är det bara att hålla tummarna :) Behöver en mindre lägenhet men kommer inte ta vilken som helst. Den måste ha potential helt klart.. Bli mitt lilla egna tills det är dags att hitta sig en karl att köpa hus med :)

Påtal om karlar så funderar jag för fullt. Är jag redo för att släppa in någon än? Är jag verkligen redo för att känna magen pirra och låta min mur falla? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill ha besök i veckan, så jag gör upp tusen planer för att det ska kännas mer okej att inte få besök av honom. Patetiskt javisst men jag är ju livrädd. Träffade en kille nu i helgen som liknade Marcus så skrämmande mycket. Sådär svinig, men snäll och intressant. Livsfarlig kombination. Det hände inget, absolut inget. Förutom en kram. Men han påminde mig om smärtan jag nu har slutat känna. Kanske är det bäst att inte bli kär igen, iaf inte nu. Kanske är det bäst att bara hångla, utan nå mer planer i sikte än när man ska ta nästa andningspaus.