Jag var så trött men hjärtat ville inte vila. Åkte iväg, hämtade upp dig och sen åkte vi, mil efter mil. Vi pratade.. Om döden, kärleken och livet. Vi ventilerade ut oss där i bilen, i fullmånens sken. Efter allt allvar så skrattade vi och fortsatte mil efter mil. Vi stannade av, pratade allvar blandat med en bunt äventyrshistorier.

Nu ligger jag här i sängen och luktar trygghet. Menthol-cigaretter blandat med doften av Prince. En doft jag så väl känner igen, efter otaliga nätter med just den doften omkring mig. Det känns så skönt att få känna den doften, utan att ha en varm kropp bredvid sig. Vi är förbi det där nu och nu är vi där vi borde vara. Som en godispåse full av allvar, skratt, vänskap och trygghet. Gud vad jag älskar dig och att ditt hjärta nu gråter gör att mitt automatiskt slår saktare. Att jag fick komma in där, höra dig prata om det och verkligen få ta del av din sorg. Det var både hjärtskärande och fantastiskt. 

Vi kan få det här att funka du och jag. Jag bara vet det. Jag skulle bli tokig utan dig, om möjligt ännu mer tokig än du ibland gör mig. Det vi har delat under nästan ett år, får en del inte gå igenom under en livstid. I all strid och i all hetta så fann jag en vän. En vän jag alltid saknat. Jag antar vänskapen blir såhär speciell efter allt vi gått igenom. Du har sett min sorg och mina tårar. Du har sett min kropp och min hud. Du har sett min glädje och fått höra alla mina olika sorters skratt. Du har tagit ner mig på jorden och jag har tagit upp dig från marken. Du har stannat fast jag varit jobbig och jag har stannat fast du varit dum. Jag ångrar ingenting, för du är underbar.

Daniel, du är bäst.