Jag önskar man vore lite mer karlakarl ibland. Så man inte tänker så mycket.. För tankarna gör bara så att allt går åt helvete och att man själv börjar må dåligt. Sen får man veta att det inte alls är som man tror och att man mått dåligt i onödan. Jag antar att alla tidiga svek gör sig påminda i sånnahär stunder. Jag är van att bli lämnad. Jag är van att jag inte alls duger i slutändan. Jag är van att bli behandlad som skit. Så varför ska jag tro att någon vill mig väl? I alla relationer, långa som korta så har jag inte mått särskilt bra. Jag har alltid mått bäst då jag inte haft någon vid min sida, för då har jag inte blivit sårad. Då har jag inte saknat någon som inte saknar mig. Då har jag varit tillräcklig och inga problem har funnits.

Fan ta er, ni som fått mig att bli rädd! Nu bryr jag mig på riktigt om någon som bryr sig om mig tillbaka.. och allt jag kan tänka på är när han ska lämna mig.. Men under all denna smärta så finns det en glädje jag inte känt på väldigt länge. Ord kan inte beskriva hur det känns då han lägger sin arm runt mig. Ord kan inte beskriva hur hemma jag känner mig, bara han är bredvid mig. 

Jag är livrädd för att det här ska försvinna framför ögonen på mig. Så jävla rädd att jag hela tiden försöker hitta en anledning till att lämna honom, innan han lämnar mig. Hur jävla äckligt är inte det?! Fan ta er. Fan ta er allihopa. Och fan ta mig.

Så. Tänk vad skönt det kan vara att få skriva av sig. Min blogg, mina tankar och ni bestämmer ju själva om ni vill läsa skiten. Nu mår jag då bättre iaf och lite självförtroende hittade tillbaka. Jag ska tänka på allt han sagt och hitta lite hopp inom mig. Det här ska lösa sig, det måste lösa sig! ♥