Love's gonna live here.
Han skrev ikväll att han är trött, att han sovit dåligt i några dagar.
Jag slår vad om att han är vaken i mina drömmar. Det måste vara så!
Tänk när jag får krama om honom igen. Sträcka på mig och lägga armarna runt hans hals.
Gräva in näsan under hans öra och spara doften av hans parfym i tankarna tills jag får göra så igen.
Men jag får inte det. Inte nu men sen. När fan är sen då? När är han modig nog att ses?
-
Jag och Veronica pratade om hur trevligt det är då karlarna är längre än en.
De gånger man måste sträcka på sig för att kunna omfamna deras hals.
Allt jag kunde tänka på var din hals och då hon sa ditt namn blev jag varm.
Men för guds skull. Du måste få låta mig krama dig snart, innan jag går helt itu.
-
Grejen då man känt någon så länge och varit en del av varandras uppväxt.
Det gör mig så lätt att minnas dina ögon och ditt leende. För dom har aldrig förändrats.
Din röst har gått från ljus till mörk. Din längd från kort till lång och ståtlig. Din hobby till ditt intresse.
Men ditt busiga leende jag föll för, för flera flera år sen, syns då jag blundar. Precis som då.
Om jag klarade 9 år utan en kyss men jag nu inte klarar någon månad utan en kram...
Hur ska detta sluta? Karlskrälle ♥
Kommentarer
Trackback
