Självkänslan. Ibland är den frånvarande och då går man runt och känner sig som en padda ingen vill kyssa. Inuti oss allihopa finns det allra dyrbaraste. En av den sköraste och mest genomskinliga delen av våran existens. Det är därför vi oftast gömmer bort den bakom milalånga murar. Men fanken så stark denna del är om man lockar fram den sakta och ömt. Med ärlighet och tonvis av kärlek i alla dess nyanser. Ibland tittar den bara fram tvärt och ibland stannar den flera dagar i rad. Det som gör denna del av oss så dyrbar är att det är den som gör oss lyckliga i den vi är. Med extrakilon, gula tänder och finnen på hakan. Alla saker du tittar ledsamt på i spegeln blir som bortblåsta. Du kan klappa dig på magen förnöjsamt och ärligt talat känna att du är den finaste som finns. Just då, när den mjuka och flyktiga självkänslan hälsa på - Ta vara på varje sekund. Dessa stunder spar du sedan i ditt allra innersta, bakom skyddande murar men långt ifrån milalånga. Ta fram dom stunderna då du tittar ledsamt på bristningen bredvid naveln. Det är mänskligt att jämföra och vilja förbättra. Det är även mänskligt att älska sig själv och jag blir ledsen då man hör den lilla fågeln viska "Varför tror hon att hon är nå?". Alla förtjänar vi och måste, älska våran person. Vårat yttre och inre. Våra misstag och vår visdom. Våran existens. Visst är det kliché att skriva att vi allihopa ska dö en dag men det är ju sant. Varför gå igenom livet förblindad av alltid behöva förbättra, förändra och bli "perfekta". Nä tamefan, ikväll älskar jag mig själv inifrån och ut. Gör det du också!