Upprop på skolan och sen snacka med Bettan på CV. Att veta hur lite mina arbetskamrater ska jobba medans de pluggar + att Bettan sa till mig att inte jobba ihjäl mig för det här kommer bli tufft. Ja, det blev en jävla käftsmäll kan jag meddela. Ringer chefen, nästan i panik, och frågar hur det går för honom. Ja just ja, jag har bett om att få byta jobb - dels för min ryggs skull och dels för skolans skull. Han säger att det han sa i fredags fortfarande gäller, nu ska han bara prata med chefen i fråga. Kanske min nya chef. Och jag vet inte vad jag ska tycka om henne eller ställerna jag kommer att hamna på om förslagat går igenom.

Jag får riktig panik och ringer Mamma. Tre ord senare grinar jag, snyftar fram orden att ingen bryr sig om hur jag mår på jobbet och hur nervös jag är över framtiden. Mamma lugnar med att hon och pappa minsann ställer upp när det behövs. Att jag inte ska behöva ha panik, utan pröva först - grina sen. Jag snyftar. Fullkomligt livrädd och känner mig otillräcklig, lika värdelös som kommunen ibland får en att känna. Känner mig starkare då vi lägger på, inte för att rädslan blivit mindre - utan för att jag har något att falla tillbaka på om allt går käpprättåthelvete. Jag har världens bästa föräldrar och det är inte fyskam i dessa situationer. Tuffa som sten, men mjuka som teddybjörnar inuti. Jag älskar dom och sträcker på ryggen, som om jag vore lika tuff.

Mitt liv är ett jävla virrvarr nu. Glädje av att börja skolan igen. Rädsla för jobbet och för att behöva gå ner i tid. Glädje över att få åka iväg och glömma alla problem nästa vecka. Rädsla för att jag inte duger.

Men nu har jag tagit bort ansiktsmasken, duschat kroppen länge i kokhett vatten och planerat en gomiddag till senare. Bryt ihop och kom igen. Gång efter gång. Kanske jag orkar städa lägenheten sen också. Och ta en långpromenad med radio i öronen. Kanske jag orkar dammtorka min finaste bokhylla. Kanske. Men jag är nöjd över det jag hittills gjort, för att bryta ihop totalt tar på. Jag åt glass efteråt, som i en jävla film. TILL LUNCH. Ja. Det får man göra, fast man är fet och inte ska äta glass. Skitsamma. Nu ska jag klä på mig i de varmaste och mysigaste kläderna jag äger och ta resten av denna dag som den kommer.