I Januari och Februari gick jag igenom en sorg. En sorg över den människa jag blivit och en sorg över vad det innebar. Jag betedde mig otroligt dåligt. Jag var en jävla bitch rent utav. Och det finns ingen som är mer tacksam än mig för att de människor jag umgicks med som mest då - Dom accepterade min sorg. De lät mig fräsa ifrån, slå dom på käften (ja, jag var så aggressiv ibland) och bara vara världens tråkigaste person. Jag har inte till 100% hittat tillbaka den jag var före smällen kom, men jag är på god väg. Men hjälp av samma personer som lät mig vara en bitch. Andra undvek jag, mest för rädslan att göra någon illa. Då man mår riktigt riktigt dåligt så blir man inte bara självdestruktiv - man vill även att andra ska må minst lika dåligt som en själv ibland. En del kära vänner pratade jag inte om det med föränn de värsta vindarna hade stillat. Några av dom undrade varför jag inte berättat något tidigare och några vet inget ännu. 

 

Det jag vill komma till är att det finaste man kan göra för en person är att fortsätta bry sig även fast personen inte förtjänar det. Även fast det låter som en klyscha så är det ju faktiskt då man behöver det som mest. Och som sagt, jag är evigt tacksam för allt stöd jag fick. Alla timmar av bitterhet jag har utsatt vissa vänner för. Nu står dom alla kvar och jag försöker ge dom allt jag kan. Ställa upp och finnas där. Vara trogen. För det var precis det dom var med mig! <3

 

 

 

En liten text som förklarar fenomenet i finare ord:

”Sorg tar sig väldigt sällan uttryck i bara tårar. Det lilla jag grät, det var inte det som var problemet. Det var ju att jag var så arg, att jag var så lättkränkt, att jag fick så dåligt självförtroende, att jag kände mig så missunnsam. Det är väldigt lätt att känna empati med den som gråter. Men om någon är dum i huvudet, och skriker åt en eller svär och beter sig jätteudda och mysko – det är inte alls så lätt att ha överseende med det. Det är viktigt att förstå att sorg tar sig många olika uttryck."